Nio
Nu sitter jag i soffan med min dator i knät och lyssnar på "Us against the world" och mina ögon är smått fyllda av tårar.
Igår hade jag avslutningskalas för mina fina vänner, några av dem träffade jag för sista gången på 10 månader och det är väldigt lång tid med tanke på att jag träffar dem så gott som varje dag i vanliga fall. Det var iaf en trevlig kväll som så småning om blev natt som ännu senare led mot tidig morgon. 
känns verkligen konstigt att säga, ja men hejdå vi ses om typ ett år. jag har inte riktigt vant mig vid tanken, men du kanske har hunnit göra det? Själv så har man ju två veckor kvar lite drygt :)
tänker på det ibland, ja men nu så msåte jag snart börja packa. men då så tänker ja bara, va packa till vad? Känns som att jag inte ska åka, känns inte som att det är verkligt.. varje gång jag snackar med familjen så blir det mer verkligt, men ändå känns så långt borta.
