Ahhhhh!!!!
Hade nyss skrivit ett världsalångt inlägg men det försvann så jag skrivet ett nytt i helhen eller något. Satan vad jag hatar datorer ibland!
I love my life so much right now!!
Igår kväll när jag satt på mitt rum och kollade på tv så ringde telefonen, mamma svarade och helt plötsligt hör jag att hon säger " Yes emma is here, just a second". Min puls som vanligtvis redan är skyhög steg säket till 200, jag skojar inte.
Jag fattade på en gång vad som höll på att hända, att det var någon ur min världfamilj som ringde eftersom jag inte vet någon annan engelsktalande människa som skulle kunna tänkas ringa till mig. Jag tittade på mamma och hon nickade och jag tog telefonen och sa nervöst "Hello it´s Emma" det första jag hörde var en glad amerikan utroppa "Hiiiii Emma, it´s Rick your hostdad in America. Im gonna hang up on you and call you back again with another phone so we all can talk to you att the same time, ok?" "Okey" svarade jag och fattade inte riktigt vad som hände, men ja la på och mycket riktigt så ringde telefonen igen och när jag svarade den här gången hör jag massor av röster som säger "Hiiiiii Emma" "Hello" svarade jag lite blygt och undrade vilka alla dessa människor var. Det visade sig att förutom Rick så var det min hostmum Judy och deras två nuvarande utbytesstudenter som satt vid högtalartelefonen och hade tänkt sig att delta i samtalet. Vi pratade allihopa till en början sen ville utbytesstudenterna prata med mig, kommer tyvärr inte ihåg vad de heter men an av dem var från Italien och den andra var från Frankrike. Hahah tjejen som var från Italien bodde i Milano så henne frågade jag om hon visste vem Zlatan var bara för att ha något att säga och mycket riktigt så visste hon vem han:P För övrigt pratade vi om allt möjligt, de sa att de hade försökt ringa Carmen, den andra tjejen som ska bo hos dem men hon var tydligen inte hemma så de skulle ringa henne senare så skulle jag få hennes mejl och allt vid ett senare tillfälle:) Just det de sa att de var imponerade över att jag pratade så bra engelska, fast jag mest tyckte att jag sluddrade själv men det var mycket roligt att höra, öven om de kanske bara sa det för att vara snälla men men:p Men hur som helst så vet de iaf att jag läser spanska i skolan så de frågade hur bra jag var för de trodde inte att Carmen skulle kunna så mycket engelska så de tyckte väl typ att jag skulle vara tolk eller något, men jag fösökte förklara att jag inte alls var så bra men det löser sig nog:) Sen så kallade de mig "sweete" och "darlig" hela tiden, jag blev nästan generad men det visade ju bara på att de var trevliga och så, så det var ju positivt!:)
Annars så är mitt liv jävligt bra nu rent ut sagt, jag har fått mitt placement, jag har redan pratat med min världfamilj, jag älskar mina underbara vänner så otroligt mycket, jag har lånat världens skönaste världsabästa tröja som jag bor i nu här hemma och jag ska på sommarjobbsintervju på söndag vilket jag inte hade räknat med alls. My life is soo damn good right now, det läskiga är att jag går och tänker på att min tur snart kommer vända och jag går runt och oroar mig lite smått ibland för att jag ska bli besviken eller något sådant :/ men om det skulle bli så så har jag ju alltid USA att se fram emot, och jag får leva efter Maxs måtto här i livet att "allt löser sig" :P
......
Okej, det här kommer att bli ett långt inlägg! För i det här inlägget kommer jag nämligen skriva ner allt som har hänt sen jag skickade in min intresseanmälan till explorius.
Jag har så länge jag kan minnas velat åka till USA som utbytesstudent, jag trodde länge att det var en dröm som aldrig skulle gå i uppfyllelse, då mamma inte har velat att jag ska åka. Pappa har där emot varit öppen för det, jag antar att han varit det för att han själv bodde i Kalifornien under ett år på 70-talet. Men envis som jag är har jag sakta men säkert lyckats övertala mamma att låta mig åka, trots att hon inte jublar vid tanken av det.
Jag skickade iaf iväg min intresseanmälan några veckor före jul, det gick någon månad och jag hade fortfarande inte hört någonting ifrån explorius. Så jag mailade dem och frågade om de hade fått min anmälan och det hade de och jag fick genast en tid för intervjun så mamma, pappa och jag åkte upp till Stockholm en kväll, jag var hur nervös som helst eftersom det är intervjun som har ganska stor del i om man blir antagen till programmet eller inte. Hur som helst gick intervjun väldigt bra, Caroline som intervjuade var hur trevlig som helst och gav ett bra intryck. Några dagar senare kom det ett brev från explorius hem till oss och i brevet stog det att jag var preliminärt antagen, jag blev överlycklig och skickade genast tillbaka svarsblanketten om att jag ville åka. Sen dröjde det bara någon vecka tills jag fick hem de "riktiga" ansökningshandligarna som skulle skickas till USA, det var inte lite papper att fylla i kan jag lova. Man skulle fylla i ett formulär om sin hälsa, typ vikt, längd, hårfärg, vilka sjukdomar man haft och sånt. Sen var det två andra formulär som man skulle fylla i, som handlade om avtalet med den amerikanska organisationen. Sen var det ett papper om regler och sånt. Man skulle även göra en hälsoundersökning, så mamma ringde och bokade en läkartid det första hon gjorde när vi fick brevet, även fast vi ringde så snabbt och bokade fick jag inte tid för ens den 31 mars och ansökningshanndligarna skulle vara inskickade 15 mars, panik!! Så vi ringde till en privatläkare men de hade inte heller tid, så vi ringde explorius och sa som det var, som tur var så sa de att det inte var någon större fara, jag skulle göra klart de andra formulären och skicka upp dem i tid och sedan skicka upp hälsoundersökingen när jag hade gjort den. Men jag kom att tänka på att det finns ju en skolläkare på skolan och tänkte att jag kanske kanske skulle kunna få gå till henne och göra undersökningen så jag skrev en lapp till min skolsköterska och berättade hur det låg till. Jag hade inga större förhoppningar om att jag skulle få göra undersökningen i skolan, men som tur var hade skolläkaren fått lite tid över och jag kunde göra undersökningen. Men det svåraste av allt var nog att skriva det personliga brevet, jag visste inte vad jag skulle skriva så jag kladdede bara ihop lite och tänkte att det får duga:P När allt var klart skickade jag iväg allting och explorius fick ansökningarna i tid :D
Sen gick det två veckor innan jag hörde någonting ifrån explorius. En dag när jag gick in för att kolla min mail så hade jag fått ett mail från Pierre på explorius, jag trodde bara att de skulle bekräfta att de hade fått alla papper och så. Men när jag öppnade mailet så står det Double Placement med stora bokstäver och när jag läser mailet så står det fakriskt att de har hittat en familj som vill ta emot mig!! Men eftersom att det var en double placement, det innebär att familjen vill ta emot två studenter från två olika länder så har man rätt att tacka nej till den placeringen och få en annan. Men jag tyckte att familjen verkade bra och det gör mig inget att få ett "syskon", så jag tackade ja till den placeringen.
Jag ska alltså bo i staden Johnston City som ligger i södra Illinois, det bor ungefär 3 500 invånare där så jag vet förresten inte om man kan kalla det för stad men iaf :p Familjen jag ska bo hos består av Ricy och Judy Bowers de har inga egna barn, de hade en dotter men hon omkom i en bilolycka för några år sedan :´( Så nu vill de ta emot utbytesstudenter för att fylla i det hål som hon lämnade efter sig säger de. Den andra utbytesstudenten de ska ta emot är ifrån Spanien och heter Carmen Fernandez. Den enda nackdelen än så länge är att Carmen och jag ska delan rum, även om hon säkert är trevlig och så så skulle det vara skönt att få ett eget rum men det får lov att funka som det är :P
Skriver igen när jag får veta något :)
Emma
Jag har så länge jag kan minnas velat åka till USA som utbytesstudent, jag trodde länge att det var en dröm som aldrig skulle gå i uppfyllelse, då mamma inte har velat att jag ska åka. Pappa har där emot varit öppen för det, jag antar att han varit det för att han själv bodde i Kalifornien under ett år på 70-talet. Men envis som jag är har jag sakta men säkert lyckats övertala mamma att låta mig åka, trots att hon inte jublar vid tanken av det.
Jag skickade iaf iväg min intresseanmälan några veckor före jul, det gick någon månad och jag hade fortfarande inte hört någonting ifrån explorius. Så jag mailade dem och frågade om de hade fått min anmälan och det hade de och jag fick genast en tid för intervjun så mamma, pappa och jag åkte upp till Stockholm en kväll, jag var hur nervös som helst eftersom det är intervjun som har ganska stor del i om man blir antagen till programmet eller inte. Hur som helst gick intervjun väldigt bra, Caroline som intervjuade var hur trevlig som helst och gav ett bra intryck. Några dagar senare kom det ett brev från explorius hem till oss och i brevet stog det att jag var preliminärt antagen, jag blev överlycklig och skickade genast tillbaka svarsblanketten om att jag ville åka. Sen dröjde det bara någon vecka tills jag fick hem de "riktiga" ansökningshandligarna som skulle skickas till USA, det var inte lite papper att fylla i kan jag lova. Man skulle fylla i ett formulär om sin hälsa, typ vikt, längd, hårfärg, vilka sjukdomar man haft och sånt. Sen var det två andra formulär som man skulle fylla i, som handlade om avtalet med den amerikanska organisationen. Sen var det ett papper om regler och sånt. Man skulle även göra en hälsoundersökning, så mamma ringde och bokade en läkartid det första hon gjorde när vi fick brevet, även fast vi ringde så snabbt och bokade fick jag inte tid för ens den 31 mars och ansökningshanndligarna skulle vara inskickade 15 mars, panik!! Så vi ringde till en privatläkare men de hade inte heller tid, så vi ringde explorius och sa som det var, som tur var så sa de att det inte var någon större fara, jag skulle göra klart de andra formulären och skicka upp dem i tid och sedan skicka upp hälsoundersökingen när jag hade gjort den. Men jag kom att tänka på att det finns ju en skolläkare på skolan och tänkte att jag kanske kanske skulle kunna få gå till henne och göra undersökningen så jag skrev en lapp till min skolsköterska och berättade hur det låg till. Jag hade inga större förhoppningar om att jag skulle få göra undersökningen i skolan, men som tur var hade skolläkaren fått lite tid över och jag kunde göra undersökningen. Men det svåraste av allt var nog att skriva det personliga brevet, jag visste inte vad jag skulle skriva så jag kladdede bara ihop lite och tänkte att det får duga:P När allt var klart skickade jag iväg allting och explorius fick ansökningarna i tid :D
Sen gick det två veckor innan jag hörde någonting ifrån explorius. En dag när jag gick in för att kolla min mail så hade jag fått ett mail från Pierre på explorius, jag trodde bara att de skulle bekräfta att de hade fått alla papper och så. Men när jag öppnade mailet så står det Double Placement med stora bokstäver och när jag läser mailet så står det fakriskt att de har hittat en familj som vill ta emot mig!! Men eftersom att det var en double placement, det innebär att familjen vill ta emot två studenter från två olika länder så har man rätt att tacka nej till den placeringen och få en annan. Men jag tyckte att familjen verkade bra och det gör mig inget att få ett "syskon", så jag tackade ja till den placeringen.
Jag ska alltså bo i staden Johnston City som ligger i södra Illinois, det bor ungefär 3 500 invånare där så jag vet förresten inte om man kan kalla det för stad men iaf :p Familjen jag ska bo hos består av Ricy och Judy Bowers de har inga egna barn, de hade en dotter men hon omkom i en bilolycka för några år sedan :´( Så nu vill de ta emot utbytesstudenter för att fylla i det hål som hon lämnade efter sig säger de. Den andra utbytesstudenten de ska ta emot är ifrån Spanien och heter Carmen Fernandez. Den enda nackdelen än så länge är att Carmen och jag ska delan rum, även om hon säkert är trevlig och så så skulle det vara skönt att få ett eget rum men det får lov att funka som det är :P
Skriver igen när jag får veta något :)
Emma
Kort presentation!!!!
Hej:)
Jag heter Emma Andersson och är 17 år, till hösten ska jag "flytta" till USA och leva livet som utbytesstudent på ett amerikanskt high school i "staden" Johnston city i Illinois. Jag kommer alltså skriva om mina förberedelser och sedan hade jag tänkt att blogga under mitt år i USA också i den här bloggen.
Jag heter Emma Andersson och är 17 år, till hösten ska jag "flytta" till USA och leva livet som utbytesstudent på ett amerikanskt high school i "staden" Johnston city i Illinois. Jag kommer alltså skriva om mina förberedelser och sedan hade jag tänkt att blogga under mitt år i USA också i den här bloggen.
