emma i Illinois

Från och med den dagen jag bestämde mig för att åka till USA på ett så kallat High School year har jag överösts med frågor, det finns två ständit åretkommande frågor som jag är övertygad om att alla andra blivande utbytesstudenter också har stött på ett X antal gånger och de är  "Hur vågar du?" och "Är du inte rädd för att åka". Jag ska nu en gång för alla besvara dem. Den första frågan är näst intill omöjlig att besvara tycker jag. Jag kan inte förklara i ord varför jag vågar åka, det är bra något jag känner inom mig att jag vågar. Den andra frågan är lättare att besvara och mitt svar på den frågan är Nej!, jag är inte rädd för att åka (iaf inte ännu). Däremot är jag lite rädd för att komma tillbaka till Sverige igen, för tänk om mina kompisar här i Sverige har skaffat sig nya vänner och jag inte längre passar in i deras vardag, då måste jag börja om på nytt igen. Men trots att jag känner den "rädslan" så åker jag iaf, för jag säger som Michelle Obama en gång sa " Jag vill inte bygga upp mitt liv kring rädsla, jag vill basera det på möjligheter". Jag tycker att de orden förklarar ganska bra varför jag vill åka till USA och lämna allt jag har under ett år!



Igår fick jag ett mail av Rick och Judy där det stog att något hade hänt och att de var tvugna att prata med mig. Jag blev så klart orolig och undrade vad som hade hänt. När jag senare loggade in på msn så pratade ja med Judy, hon berättade att hon under en längre tid har haft problem med sitt högra knä och att hon nu inte kan gå längre för att det gör så ont. Hon sa att om hon någonsin vill kunna gå igen måste hon operera sitt knä och att hon hade fått tid för operation den 24 augusti, alltså ungefär en vecka efter jag och Carmen har kommit. Hon skulle få ligga på sjukhuset ungefär 6 dagar efter operationen innan hon får komma hem. Hon räknar med att kunna gå normalt igen efter några månader, detta betyder att Carmen och jag kommer att behöva hjälpa till hemma mer än vad någon annan utbytesstudent har behövt och hon undrade om det var något problem för mig att behöva hjlälpa till lite extra i början. Jag sa att det absolut inte var något problem för att om man är en familj hjälps man åt vad som än händer, låter ganska klyaschigt jag vet men jag tycker att det är så.